Valshall

Hej och välkomna till ytterligare ett mycket kortfattat reportage av er egen, ständigt kringflängande vikingareporter, nu även med två pärlrader mellan bucklorna! Helgen har jag och min långhårigare hälft spenderat i Blekinge, lördagen spenderades lite närmare bestämt på Senoren, en ö utanför Karlskrona där en samling eldsjälar håller på att bygga en järnåldersgård på historiskt korrekt vis till vår stora förtjusning. Vi träffade dem av en slump på Foteviken i år när vi hamnade bredvid dem under gillet, precis efter att en kompis bjudit in mig till deras facebookgrupp (vikingavärlden är liten...), och nu i helgen hade de öppet hus för att visa upp det de hittills byggt, så då passade vi på att åka dit och kika, tjöta lite och dra på oss vikingakläderna. 

Andreas precis utanför byn, spanande efter hemvändande vikingar
(eller snarare på Möcklösundsbron) i sin numera färdiga handsydda linneskjorta.

Stället ligger alldeles jättefint vid brofästet på den lilla ön Senoren (rekommenderar förövrigt kroppkakorna där...), och platsen har alltid hetat Valshall, det är alltså inte någonting de har hittat på för att döpa byn, utan den heter så. Ganska charmigt faktiskt. De hade inte kommit så fasligt långt, men det som fanns där var trevligt, och turisterna verkade nyfikna. I vissa fall känner man ju sig mer som ett djur på zoo som folk står och glor på när man har vikingadräkt, men där vågade turisterna faktiskt fråga saker, det kändes fint på nåt sätt.

Fina jättetältet (missade av någon dum anledning att fota målningarna på det...)
med en nerplockad vävstol framför.

Boningshuset in progress, kommer antagligen bli kanonfint!

Vera med sin fina vävstol i famnen, en sån ska jag med ha när jag har någonstans att ha den....

Sist (och faktiskt minst) har vi pinnen som tryggat min framtida försörjning ;) Det är ett redskap till en lek som påminner väldigt mycket om dragkamp, där kämparna står högerfot mot högerfot och håller i varsin ände av pinnen och drar tills någon ramlar/tappar taget. Man får inte flytta fötterna. Grejen med den här leken var att om en kvinna utmanade en man som hon ville gifta sig med, var han tvungen att ställa upp. Vann han, slapp han gifta sig med henne, men vann hon skulle de gifta sig. Gissa vem som vann! ;) Inte var det Andreas i alla fall! Men det där med att gifta sig får vänta ett par år, minst. Men nu kan jag åtminstone enligt vikingatida sed utkräva det ;) 

För övrigt är det ingen hejd på ha-begäret för tillfället. ett långskepp hade suttit fint.

Kram Madde